DEN SKAPANDE PROCESSEN

Är Universum skapat av en intelligent designer eller av en galen konstnär?

 “Om kvantmekaniken inte skakat dig i grunden så har du ännu inte förstått den.”  Niels Bohr

Existensiella frågor

En av de vanligaste frågorna som en konstnär kan få av oinvigda utställningsbesökare är “Hur kom du på idéen?”. Under de tidiga åren av min kariärr ansåg jag att denna var den absolut tråkigaste frågan man kunde ställa till en konstnär. Med tiden blev jag så irriterad över denna banala fråga att jag kände mig tvungen att titta närmare på den. Och till min förvåning, kom jag fram till att “Hur kom du på idéen?”, är en sorts substitut för existensiella frågor.  Den är ganska lik de frågor som människor, i alla tider, har ställt sig när det gäller livets och universums tillkomst. Den enda skillnaden är kanske att när man frågar konstnären om verket, har man en chans att få svar av självaste skaparen.

“Skapelsen vittnar om Skaparen, likväl som en roman vittnar om författaren eller ett konstverk om konstnären.” Göran Schmidt[2] 

Men ger skaparen alltid rätt svar?

En av de frågor som små barn brukar ställa till sina föräldrar, är frågan om hur barn blir till. Speciellt troende föräldrar brukar ge missvisande svar. Det vanligaste, när jag var liten, var att barn blev inhandlade i butik eller så kom de med storken. 

Observatörens/betraktarens version

Men när jag var runt 5 år gammal, berättade min storebror, som då var cirka 7 år, att han visste hur barn skapas. Han hade nämligen smyggtittat på våra grannar och sett med egna ögon när deras yngsta barn blivit till. Min bror berättade exalterat att han såg hur mannen i grannfamiljen förde in sin snopp i kvinnan och i det ögonblicket uppstod en eldgnista lika stark som blixten, och ur den kom ut ett barn.

Big-Bang 

 Jag tyckte att min brors berättelse var spännande, speciellt därför att höjdpunkten var en explossion, men detta gjorde samtidigt  att jag inte blev helt övertygad om att han hade rätt.  Men berättelsen har etsat sig fast i minnet och nu i vuxen ålder, får eldgnistan och det snabba förloppet[3] en helt annan dimenssion. Den för mina tankar till Big-Bang.

Naturvetenskapen är min storebror

Ansvaret för besvara frågor om Universums uppkomst, vilar idag i högsta grad på naturvetenskapens axlar. En välbekant och allmänt accepterad teori är, Big-bang, som går ut på att allting startade ur en enda punkt för cirka 14 miliarder år sen. Med hjälp av de fysikliska lagarna beskriver denna teori  ganska exakt vad som skedde från och med några bråkdelssekunder efter start. Men naturvetenskapens ansvars - och kompetensområde verkar sluta när det gäller frågor som ”vad fanns innan?” eller ”vad ”fick igång det hela?”, eftersom rumtiden och de naturlagar som vetenskapen känner till, skapades i och med Bigbang.

När naturvetenskapens lagar sätts ur spel, uppstår en intressant situationen som liknar det som händer när tåget stannar plötsligt och passagerarna inte blir informerade om orsaken. Efter ett tag börjar folk, som annars undviker kontakt, prata med varandra.

En sån situation råder kring kvantfysiken och kvantkosmologin som öppnat portarna till en mikrouniversum där verkan behöver inte föregås av en orsak och där också är möjligt att materia skapas ur intet. Tackvare sina “underligheter”  har kvantvärlden dragit till sig allt från naturvetare, fiosofer och konstnärer till New Age-anhängare och kreationister.

 Betraktaren skapar verket

Kvantfysikens domäner där “allting är möjligt”, liknar på sätt och viss konstens. Detta inte minst på grund av det betydelse som observatören respektive betraktaren har för resultatet. På kvantnivå påverkar observatören de fenomen som studeras på liknande sätt som betraktaren av ett konstverk, genom sin upplevelse/tolkning, skapaar verket.

Det intressanta med Bigbang-teorin är att den, i viss mån, omfamnas även av Intelligent Design –förespråkare. Det passar utmärkt för kreationister att placera en intelligent skapare utanför tiden. Men varför just en intelligent desigener? Var inte Skaparens främsta egenskap att han var god? 

Är en intelligent designer god eller bara intelligent? 

Är de människor som designar artificiell intelligens goda?

Det känns tryggt att vara här bland er och skriva ner mina tankar i egen takt. 
Det jag försöker få grepp om är kanske en omöjlighet eftersom det finns en gräns för vad vi människor tillåts att förstå, men en sak är säker; mänskligheten har fått i uppdrag, eller närmare sagt, tagit på sig uppgiften att digitalisera all information om livet, jorden och de delar av universum som vi känner till. 

Det verkar som vi är mitt inne i en metamorfos som är omvänd den processen som gjorde att ickelevande materia organiserade sig till levande organismer. All information om livet håller på och packas ner digitalt för att sen fortplantas artificiellt. Mänskligheten är liksom besatt av att kapsla in information och skicka ut i rymden. Det är inte helt olikt det som blommor eller träd gör när de sprider sina frön med vinden.

Tack till alla mina gamla och nya kontakter på Linkedin och Facebook och stort tack till alla er som följer mig på Tvitter!
Det känns både skönt och viktigt att vara bland er. Jag tror att dessa forum är en del av ett större projekt, som vi inte riktigt har kontroll över, men oavsett om vi har grepp om helheten eller inte, så behövs vår professionella och emotionella samverkan för att skapa något större än oss själva. Vi är liksom små mänskliga celler som bygger en jätte bebis. Vi kan inte se bebisens ansikte eftersom vi är inne i dess kropp, och bebisen blir till under flera generationer.
Eller så bygger vi bara själva DNA koden som kommer att styra den digitala bebisens liv?

Nu har jag gått med i Linkedin, Facebook och Tvitter

Jag har hållit mig undan Facebook, Linkedin och Tvitter under alla dessa år, och nu när jag kommer in  och träffar gamla vänner, ovänner och bekanta får jag en stark känsla av livet efter detta. Jag fick en liknande känsla hösten 2011 när jag framträdde i samband med min utställning på Rumänska kulturinstitutet . Jag försökte beskriva denna känsla då, i mitt tal, men jag tror inte att jag har lyckats med det. Jag hade inget facebook-konto, och bad därför Rumänska kulturinstitutet att, å mina vägnar, tacka alla er som hade kommit till vernissage och bidragit till att gränsen mellan konst och verklighet överskridits ännu en gång . 

Jag är som sagt skeptisk till alla dessa sociala forum/medier som kapitaliserar vårt behov av kommunikation, precis som jag är skeptisk till konstvärlden. Men när jag är inne i Konstvärlden och nu även på Linkedin och  Facebook, känner jag mig trygg och får en stark känsla av släktträff. Så det måste finns ändå någonting positivt med konstvärlden och även med dessa sociala nätverk som gjort verklighet av den relationella estetiken och länkat samman stora delar av konstvärlden mellan sina digitala pärmar. 

Intro

Jag är konstnär men jag vill varken måla, skulptera eller på annat sätt skapa konstföremål. En stor del av min konstnärliga aktivitet går ut på att försöka förstå och påverka de teoretiska och praktiska grunderna utifrån vilka konsten definieras, presenteras och konsumeras. I min verksamhet sammanflätar jag konstnärligaktivitet med samhällsengagemang, pedagogik, kritik och mycket annat.

Jag är inte inriktad på produktion och försäljning av konstföremål utan på kommunikation. Mitt sätt att arbeta kan klassas som konceptuellt eller socialt och är välförankrat i samtidskonsten, men mina arbetsmetoder är besläktade både med 60-talets performativa konst och med den primitiva shamanismen.

De läsare som har träffat mig eller hört mig tala i olika sammanhang, vet att jag pratar väldigt fort. Jag brukar säga att jag lyssnar lika fort som jag pratar, men det hjälper föga, då många varken hinner avbryta mig eller processera den mängd information som jag förmedlar med mina tankars hastighet.

Jag talar snabbt men skriver desto långsammare. I SKRIFT är ett försök till att erbjuda alla som är intresserade av mina tankar en möjlighet att ta del av dem i sin egen takt.